Årets upplevelse - Svalbard Ski Marathon

Ska göra ett försök att ge er en bild av hur mitt Svalbard Ski Marathon var. Bilden kommer dock aldrig att kunna göra verkligheten rättvisa, det finns helt enkelt inte tillräckligt många positiva superlativ för att beskriva upplevelsen. Så jag sammanfattar redan nu med att säga att det här är något som måste upplevas. Punkt. Det var fantastiskt, underbart, total lycka och något jag kommer att leva på länge. I princip hela loppet var ett enda stort wow.  Om ni frågar mig ska loppet i första hand inte åkas som en tävling. Det ska åkas för att det är en enorm naturupplevelse, den största jag varit med om.

Dagen började som vanligt med att jag vaknade. No surprise så långt. Satte på mig första lagret kläder och gick ner för att äta så mycket som möjligt av den där frukostbuffén. Tycker jag lyckades ganska bra. Yoghurt, musli, frukt, mackor med mycket pålägg, ägg och så en bulle på det. Packade därefter ryggsäcken (loppet har krav på att man åker med ryggsäck innehållandes extra kläder, mat och dryck), velade lite om klädval och gick mot hotellreceptionen där den gemensamma bussen skulle stå för att ta oss till starten. I receptionen fick vi dock meddelandet att starten var framflyttad från kl 10 till kl 11 pga att det var tjock dimma på toppen, så bara att gå och bre sig en extramacka för att ha som nödkost och vila lite till.

En timme senare satte vi oss i bussen och åkte till starten. Kände mig väldigt glad över att jag snart skulle få åka skidor i det här fantastiska landskapet och var förväntansfull snarare än nervös. Frida, Rikard och jag hade bestämt oss för att göra sällskap under loppet under devisen: "ju längre tid vi får åka skidor, desto mer får vi ut av loppet". Det verkar ju lite dumt att åka ända till Svalbard för att skynda sig igenom loppet som var höjdpunkten på resan.

I startområdet testade vi skidorna, gick en sista sväng på toa och lämnade in överdragskläderna. Helikoptern som skulle kolla av området på isbjörnar kom tillbaka mot start- och målområdet och speakern meddelade att det nu var isbjörnsfritt och säkert att åka. Utmed banan fanns det även isbjörnsvakter på skotrar som sonderade terrängen åt oss.

Starten

Första kamerastoppet

Förhållandena var fantastiska. Solen sken, ingen direkt vind och ett par minusgrader - typiskt fint vårvinterväder med andra ord. Efter att ha kollat in banprofilen var jag förberedd på en tuff första mil. Som att bestiga ett berg tänkte jag och förberedde mig på att saxa lugnt och metodiskt. Så blev det dock inte alls. Det märktes knappt att det gick uppför förrän kanske mellan 7 och 10 km där det blev lite tuffare och jag började bli låg på energi, men fortfarande relativt fritt från saxning.

Efter 10 km var det dags för första vätske- och matkontrollen. Mycket strategiskt placerad på toppen av stigningen. Vi åt bulle, kakor, banan och drack varm saft och sportdryck. Väldigt väldigt gott. Därefter väntade en mil nerför som var det bästa jag gjort på skidor. Alldeles lagom mycket nerförslut sådär att man kan njuta av farten utan att vara rädd att det ska gå för snabbt. Och vyerna. Helt otroligt. Vi skrattade och log med hela ansiktet. Pratade om hur otroligt lyckligt lottade vi var som har möjlighet att göra sån'a här saker. Kände mig mer levande än på väldigt länge och vardagslivet var totalt bortblåst. Det var jag, mina vänner och naturen och allt var precis som det ska vara.

En mil utförskörning avklarades snabbt, vi laddade med ytterligare lite kakor och bullar innan det var dags att vända hemåt igen. Slingan gick då uppför samma stigning som vi nyss åkt nerför. Här var det bitvis tungt. Solen sken och det var vansinnigt varmt. Snön bytte karaktär varannan minut kändes det som och några stön och stånk lämnade min mun. Men vi stretade på, nu var det ju bara en mils jobbig väg kvar innan det återigen skulle bli utför den sista milen.

Så kom snöstormen. Out of nowhere. Från bastu till ymnigt snöfall och blåst. Förstod inte riktigt när själva förändringen hände men helt plötsligt stod vi i de brantaste och kilometerlånga saxbackarna och kämpade mot stormen och snön. Sikten var riktigt dålig och allt jag tänkte var att jag skulle haka på personen framför mig så jag kunde se vart jag skulle. Tappade jag ryggen skulle allt bara vara vitt omkring mig. Jag hann tänka att de där isbjörnsvakterna inte har en chans att se nån isbjörn i det här vädret. Björnarna skulle rent hypotetiskt kunna vara 10 meter ifrån mig utan att jag skulle lägga märke till dem.

Uppe på toppen tog vi av oss skidorna för att skrapa bort det 5 cm tjocka lagret av snö som fastnat under skidorna och jag tackade mig själv för att jag i sista sekund lagt ner skrapan i packningen. Utan den hade det blivit en jobbig mil hem. Hädanefter har skrapan en hedersplats i skidpackningen.

Nu blev istället sista milen en lek. Först ett par riktigt branta backar utan någonsomhelst sikt där jag körde samma taktik som uppför - vad du än gör - släpp inte den framförvarandes ryggtavla. Jag plogade som aldrig förr och vi skrattade åt hur det brände i ljumskar, lår, knän, ja i benen överlag. Spåren var bortblåsta och förstörda av folks plogande så det fanns liksom inget val. Ploga, ploga ploga. Så kom spåren tillbaka, snöfallet upphörde och nu väntade 7 km av väldigt lätt åkning. Stakade något tag här och där men kunde i princip bara stå och åka. Att det var här vi åkte den första milen men i motsatt riktning var totalt oförståeligt. Det måste ju ha gått ordentligt uppför när det var så här lätt att åka nerför. Märkligt.

I mål efter drygt 5 timmars absolut fantastisk skidåkning. Det här loppet rekommenderar jag alla att åka. Kan inte jämföras med något annat jag varit med om. Jag har svårt att tänka mig att jag kommer att få vara med om en bättre skiddag. Om jag inte åker tillbaka till Svalbard förstås.

Tusen tack och puss och kram till Rikard och Frida som gjorde den här dagen oförglömlig! Ni är bäst.